Maränger eller facister?

Det som orsakar denna nystart är en fotbollsmatch. För som så ofta är fotbollen mer än ett spel. Den är en spegelbild av vårt samhälle och ett resultat av vår historia. Och när den visar sitt sämsta ansikte så är det extra skönt när rätt sida vinner.

Just nu närmar sig första halvlek mellan Real Madrid och Espanyol sitt slut. Den spanske diktatorn Francos gamla lag Real jagar vänsterns Barcelona, serieledning och sin första ligatitel på flera år. Den historiska och politiska rivaliteten mellan Real Madrid och F.C. Barcelona har det skrivits spaltmil om och man kan kanske hoppas att det nu snart 25 år efter Francos fall har gått över till att enbart bli en rivalitet mellan Huvudstad och Utmanare. Mellan två fantastiska storlag som genom åren bjudit på världens kanske vackraste fotboll. Inget mer.

Men så visar det sig att historien har ett järngrepp om fotbollen. Att vi har en lång, lång väg att gå innan vi har ett tolerant, öppet och pluralistiskt samhälle. För bakom Espanyols färgade målvakt sitter kärnan av Real Madrids supportrar - Ultras. Och när Real har en farlig friskark efter drygt 15 minuter, med underläge 0-1, så hör vi apläten från läktaren bakom målet och vi ser armar lyftas från bröstet i facisthälsningar. Inte från en ensam person. Inte från tio. Inte från hundra. Utan från många hundra, som är ytterst medvetna om lätets och gestens politiska innebörd.

Francos ande vilar fortfarande över Bernabeu och Real, den gamle facisten har fortfarande vänner kvar. Så när Espanyol senare gör såväl 2-0 som 3-1 känns det lite extra bra i mitt vänsterhjärta. Och jag kan inte låta bli att känna mig lite moraliskt överlägsen, Barca-fan somm jag är.