Men säg den lycka som varar...

Så medan Sverige andlöst följde the Ark och hela spektaklet i Helsingfors islada så vände naturligtvis facisterna med en fantastiskt vacker halvlek och avfärdade Barcelonas lillebröder Espanyol med 4-3. Välförtjänt och stundtals brilliant men ack så bittert.

Och Barcelona klarade ikväll av en utmärkt men ineffekttiv halvlek mot Betis. Man borde ha gjort minst 2-3 mål och Etós cykelspark var definitivt värt ett bättre öde. 1-0 i paus och sedan fegade manager Reikhardt ur totalt. Att vid en darrig ettmålsledning byta ut Ronaldinho mot Edmilson och sedan även Messi i sitt unga livs bästa form är tjänstefel och straffade sig naturligtvis. Oavgjort och nu blir det en stenhård kamp in mot målsnöret. Tror tyvärr inte att Barca klarar av det. En kort storhetsperiod kan mycket väl vara över. Missar man guldet i år så är nog Reikhardt på väg bort. Milan slantar upp för Ronaldinho, Etó till Manchester U, Deco och Thuram är snart gubbar och Messi kan ännu inte bära hela Kataloniens förväntningar på sina unga axlar. Ligan kommer nästa år vara Europas klart öppnaste och Madrid, Valencia och Sevilla har alla chansen att ta över Barcelonas snart fallna mantel. Säger pessimisten och hoppas innerligt att han har fel.

Maränger eller facister?

Det som orsakar denna nystart är en fotbollsmatch. För som så ofta är fotbollen mer än ett spel. Den är en spegelbild av vårt samhälle och ett resultat av vår historia. Och när den visar sitt sämsta ansikte så är det extra skönt när rätt sida vinner.

Just nu närmar sig första halvlek mellan Real Madrid och Espanyol sitt slut. Den spanske diktatorn Francos gamla lag Real jagar vänsterns Barcelona, serieledning och sin första ligatitel på flera år. Den historiska och politiska rivaliteten mellan Real Madrid och F.C. Barcelona har det skrivits spaltmil om och man kan kanske hoppas att det nu snart 25 år efter Francos fall har gått över till att enbart bli en rivalitet mellan Huvudstad och Utmanare. Mellan två fantastiska storlag som genom åren bjudit på världens kanske vackraste fotboll. Inget mer.

Men så visar det sig att historien har ett järngrepp om fotbollen. Att vi har en lång, lång väg att gå innan vi har ett tolerant, öppet och pluralistiskt samhälle. För bakom Espanyols färgade målvakt sitter kärnan av Real Madrids supportrar - Ultras. Och när Real har en farlig friskark efter drygt 15 minuter, med underläge 0-1, så hör vi apläten från läktaren bakom målet och vi ser armar lyftas från bröstet i facisthälsningar. Inte från en ensam person. Inte från tio. Inte från hundra. Utan från många hundra, som är ytterst medvetna om lätets och gestens politiska innebörd.

Francos ande vilar fortfarande över Bernabeu och Real, den gamle facisten har fortfarande vänner kvar. Så när Espanyol senare gör såväl 2-0 som 3-1 känns det lite extra bra i mitt vänsterhjärta. Och jag kan inte låta bli att känna mig lite moraliskt överlägsen, Barca-fan somm jag är.

Omstart.

I vintras dödade jag min gamla blogg. Jag lät den inte ens bara vara tillfälligt nedlagd för att kunna starta om den en vacker dag. Nej, jag radera hela rasket. Nu är till och med den gamla adressen spärrad så jag får starta om under helt ny flag. Men namnet är detsamma. Värderingarna likaså. Och naturligtvis kommer det kretsa mycket kring fotboll och Nya Blåvitt och mycket kring politik och Nya Socialdemokraterna. Välkomna ska ni vara.